Under de senaste åren har Napoli genomgått en sorts hyperberättelse, särskilt inom film och litteratur, vilket ytterligare har berikat en redan djupt rotad imaginär. Pendeln har alltid svängt som galen mellan toppar och bottnar och det är svårt att få en uppfattning, att göra ett genomsnitt, att föreställa sig en napolitansk normalitet, förutsatt att den existerar. Vad är resultatet av denna säsong, där Napoli har varit den mest filmade staden i Italien? Var ska man leta efter denna eftertraktade normalitet? Kanske måste man „klättra“ till Vomero, ett kvarter som nästan anses vara främmande för staden, just för att det antas vara „normalt“, bebott av en medelklass, homogent, lugnt? En verklighet som står i kontrast till det liv som är utöver det vanliga i den historiska stadskärnan, präglad av tusen olika lager - arkitektoniska, historiska och sociala - och ändå finns det även där en alternativ tolkning: centrum, med sin underjordiska stad och konstens tunnelbana, som en modell för samlevnad mellan gammalt och modernt och inte bara som en ännu en variation av ett exotiskt undantagstillstånd. I den oändliga kampen i Bagnoli, som i trettio år har väntat på att ett av de tusen projekt som syftar till att återuppbygga dess industriområde ska ta fart, står de avancerade campusen från den tidigare Cirio i San Giovanni a Teduccio i kontrast, vilket har en positiv inverkan på området, som även har hänt inom filmsektorn med sina många produktioner i de mest utmanande kvarteren. Ett stort framgångsfall är Fanpage, som har etablerat sig som en mycket innovativ tidning och representerar ett Napoli som attraherar talanger istället för att låta dem glida iväg, som exponerar modeller, som koloniserar istället för att bli koloniserad. Även på den politiska nivån framträder den „stadsstat“ och dess „monarkiska borgmästare“ som ett politiskt laboratorium som ofta föregår de trender som kommer att bli nationella. I både gott och ont överraskar Napoli alltid, även när det gör allt för att vara „normalt”.