The Passenger - Napoli

Under de senaste åren har Neapel upplevt en sorts hyperberättelse, särskilt inom film och litteratur, som ytterligare har berikat en redan mycket etablerad föreställningsvärld. Pendeln har alltid svängt vilt mellan toppar och dalar och det är svårt att få en uppfattning, göra ett genomsnitt, föreställa sig en napolitansk normalitet, om det ens existerar. Vad är resultatet av denna period, där Neapel har varit den mest filmade staden i Italien? Var ska man leta efter denna efterlängtade normalitet? Kanske måste man "gå upp" till Vomero, ett distrikt som anses nästan främmande för staden, just för att det antas vara "normalt", bebott av en medelklass, homogent, fridfullt? En verklighet i kontrast till det livliga historiska centrumet, genomkorsat av tusen lager - arkitektoniska, historiska och sociala - men även där finns en alternativ tolkning: centrum, med sin underjordiska stad och konstmetron, som en dygdig modell för samexistens mellan gammalt och nytt och inte bara som ännu en variation av en exotisk exceptionalism. Till Bagnolis odyssé, som i trettio år har väntat på att ett av de tusen ombyggnadsprojekten för dess industriområde ska bli verklighet, står de avancerade campusen i den tidigare Cirio i San Giovanni a Teduccio, som har en positiv inverkan på området, som också har hänt med filmsektorn med sina många produktioner i de svåraste kvarteren. Ett stort framgångsfall är Fanpage, som har etablerat sig som en mycket innovativ nyhetssajt och representerar ett Neapel som attraherar talanger, istället för att låta dem glida undan, som exporterar modeller, som koloniserar istället för att bli koloniserat. Även på regeringsnivå presenterar "stadsstaten" och dess "monarkborgmästare" sig som ett politiskt laboratorium som ofta föregår de trender som kommer att bli nationella. På gott och ont överraskar Neapel alltid, även när det gör allt för att vara "normalt".