Under de senaste åren har Napoli upplevt en sorts hyperberättelse, särskilt inom film och litteratur, som ytterligare har berikat en redan djupt rotad föreställning. Alltid svingar pendeln som galen mellan toppar och depressioner och det är svårt att få en uppfattning, göra ett medelvärde, föreställa sig en napolitansk normalitet, förutsatt att den existerar. Vad är bilan av denna säsong, då Napoli varit den mest filmade staden i Italien? Var ska man söka denna eftertraktade normalitet? Kanske man måste "klättra" till Vomero, ett kvarter som anses nästan främmande för staden, just för att det antas vara "normalt", bebott av en medelklass, homogent, lugnt? En verklighet i kontrast till det överdrivna livet i den historiska stadskärnan, genomsyrad av tusen olika skikt - arkitektoniska, historiska och sociala - och ändå finns det där en alternativ tolkningsnyckel: centrum, med sin underjordiska stad och konstmetron, som en virtuos modell för samspelet mellan gammalt och nytt, och inte bara som ännu en variation av en exotisk exceptionalisms. Mot odyssen i Bagnoli, som i trettio år har väntat på att ett av de tusen renoveringsprojekten för dess industriområde ska ta form, står de avancerade campusen i gamla Cirio i San Giovanni a Teduccio, som har en positiv inverkan på området, som också har skett inom filmsektorn med sina många produktioner i de svåraste kvarteren. Ett stort framgångsfall är Fanpage, som har etablerat sig som en väldigt innovativ nyhetsbyrå och representerar ett Napoli som attraherar talanger, istället för att låta dem glida iväg, som exporterar modeller, som koloniserar istället för att bli koloniserad. Även på den politiska nivån framstår "stadstaten" och dess "monarkiska borgmästare" som ett politiskt laboratorium som ofta föregår de trender som senare blir nationella nivåer. Till både det goda och det onda överraskar Napoli alltid, även när den gör allt för att vara "normal".
Kostnader på kr220,49, gratis från kr0,00
Pris inklusive moms
Under de senaste åren har Napoli upplevt en sorts hyperberättelse, särskilt inom film och litteratur, som ytterligare har berikat en redan djupt rotad föreställning. Alltid svingar pendeln som galen mellan toppar och depressioner och det är svårt att få en uppfattning, göra ett medelvärde, föreställa sig en napolitansk normalitet, förutsatt att den existerar. Vad är bilan av denna säsong, då Napoli varit den mest filmade staden i Italien? Var ska man söka denna eftertraktade normalitet? Kanske man måste "klättra" till Vomero, ett kvarter som anses nästan främmande för staden, just för att det antas vara "normalt", bebott av en medelklass, homogent, lugnt? En verklighet i kontrast till det överdrivna livet i den historiska stadskärnan, genomsyrad av tusen olika skikt - arkitektoniska, historiska och sociala - och ändå finns det där en alternativ tolkningsnyckel: centrum, med sin underjordiska stad och konstmetron, som en virtuos modell för samspelet mellan gammalt och nytt, och inte bara som ännu en variation av en exotisk exceptionalisms. Mot odyssen i Bagnoli, som i trettio år har väntat på att ett av de tusen renoveringsprojekten för dess industriområde ska ta form, står de avancerade campusen i gamla Cirio i San Giovanni a Teduccio, som har en positiv inverkan på området, som också har skett inom filmsektorn med sina många produktioner i de svåraste kvarteren. Ett stort framgångsfall är Fanpage, som har etablerat sig som en väldigt innovativ nyhetsbyrå och representerar ett Napoli som attraherar talanger, istället för att låta dem glida iväg, som exporterar modeller, som koloniserar istället för att bli koloniserad. Även på den politiska nivån framstår "stadstaten" och dess "monarkiska borgmästare" som ett politiskt laboratorium som ofta föregår de trender som senare blir nationella nivåer. Till både det goda och det onda överraskar Napoli alltid, även när den gör allt för att vara "normal".
