Under de senaste åren har Neapel upplevt en slags hypernarrativ, särskilt inom film och litteratur, som ytterligare har berikat en redan mycket etablerad föreställningsvärld. Pendeln svänger alltid vilt mellan toppar och dalar, och det är svårt att få en klar bild, göra ett genomsnitt eller föreställa sig en napolitansk normalitet, om en sådan ens existerar. Vad är resultatet av denna period, där Neapel varit Italiens mest filmade stad? Var hittar man denna efterlängtade normalitet? Kanske måste man "stiga upp" till Vomero, ett område som anses nästan främmande för staden eftersom det antas vara "normalt", bebott av en medelklass, homogent och harmoniskt? Det är en verklighet som står i kontrast till det överdrivna livet i stadens historiska centrum, som präglas av många lager – arkitektoniska, historiska och sociala – men även där finns en alternativ tolkning: centrum, med sin underjordiska stad och konstmetron, som en förebild för samexistens mellan gammalt och nytt, och inte bara som ännu en variation av exotisk exceptionell karaktär. Bagnolis odyssé, som i trettio år har väntat på att ett av de många projekt för att återställa dess industriområde ska bli verklighet, kontrasteras av de avancerade campusområdena i den tidigare Cirio-fabriken i San Giovanni a Teduccio, som har en positiv inverkan på området, liksom filmsektorn med dess många produktioner i de svåraste stadsdelarna. Ett stort framgångsfall är Fanpage, som har etablerat sig som en mycket innovativ nyhetsplattform och representerar ett Neapel som attraherar talanger istället för att förlora dem, som exporterar modeller och koloniserar istället för att bli koloniserat. Även på regeringsnivå framstår "stadsstaten" och dess "monarkiska borgmästare" som ett politiskt laboratorium som ofta föregår trender som senare blir nationella. På gott och ont förvånar Neapel alltid, även när staden gör allt för att vara "normal".
Kostnader på kr19,90, gratis från kr49,90
Under de senaste åren har Neapel upplevt en slags hypernarrativ, särskilt inom film och litteratur, som ytterligare har berikat en redan mycket etablerad föreställningsvärld. Pendeln svänger alltid vilt mellan toppar och dalar, och det är svårt att få en klar bild, göra ett genomsnitt eller föreställa sig en napolitansk normalitet, om en sådan ens existerar. Vad är resultatet av denna period, där Neapel varit Italiens mest filmade stad? Var hittar man denna efterlängtade normalitet? Kanske måste man "stiga upp" till Vomero, ett område som anses nästan främmande för staden eftersom det antas vara "normalt", bebott av en medelklass, homogent och harmoniskt? Det är en verklighet som står i kontrast till det överdrivna livet i stadens historiska centrum, som präglas av många lager – arkitektoniska, historiska och sociala – men även där finns en alternativ tolkning: centrum, med sin underjordiska stad och konstmetron, som en förebild för samexistens mellan gammalt och nytt, och inte bara som ännu en variation av exotisk exceptionell karaktär. Bagnolis odyssé, som i trettio år har väntat på att ett av de många projekt för att återställa dess industriområde ska bli verklighet, kontrasteras av de avancerade campusområdena i den tidigare Cirio-fabriken i San Giovanni a Teduccio, som har en positiv inverkan på området, liksom filmsektorn med dess många produktioner i de svåraste stadsdelarna. Ett stort framgångsfall är Fanpage, som har etablerat sig som en mycket innovativ nyhetsplattform och representerar ett Neapel som attraherar talanger istället för att förlora dem, som exporterar modeller och koloniserar istället för att bli koloniserat. Även på regeringsnivå framstår "stadsstaten" och dess "monarkiska borgmästare" som ett politiskt laboratorium som ofta föregår trender som senare blir nationella. På gott och ont förvånar Neapel alltid, även när staden gör allt för att vara "normal".
